Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och trodde mig visst inte dum
tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag
en ungmö, som gjorde mig stum.

Det var mitt i en doftande juninatt,
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.

Lågt ned, lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.

Hon såg på mig och log men teg,
Hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förann.

Så ringen ej till aftonbön,
I Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.

Lågt ned, lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.

Kring Fairfields kyrka vattnet står
i nu ren tidig höst,
men förrän hon på högland står
skall ingen ge mig tröst.

Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland,
förrän jag en hustru får.

Så låt mig gå till Brookland blott,
då åter åskan går -
ty där hon en gång lett så gott,
hon kanske åter står.

Lågt ned, lågt ned,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör, jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.